Den absolut finaste dikten jag vet, av e.e. cummings.

Godmorgon!
Hur är det med er idag?

Jag är orolig, rädd. Jag är rädd för att glömma henne, för att svika henne nu precis som jag gjorde med Misty. Men jag vågar inte, det kanske är av ren självbevarelsedrift jag drar mig bortåt. Jag orkar inte se henne när jag bara går förbi med sadeln till Nemo, Jag vill bara gå in till henne istället och att allt ska vara bra och lägga upp sadeln på hennes rygg istället. Precis som innan.

Jag vaknade idag och tänkte på alla fina minnena med Truly. Alla tävlingar, alla mysstunder, alla gånger det bara var hon och jag. Jag skötte om henne och hon skötte om mig. Vi var ett team, ett så jävla bra team.

Jag är rädd, så jävla rädd, men jag ska skärpa mig nu och göra tiden vi har kvar så bra den bara går. Jag ska sköta om henne, gå ut och gå med henne och träna NHS med henne. Att jag sen kommer vara helt förstörd när jag släpper henne hos Evamarie får jag ta då. Det är jag skyldig henne.

Jag älskar dig Truly, föralltid min bebis ♥

Here is the deepest secret nobody knows
Here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life,
Which grows higher than the soul can hope or mind can hide,
and this is the wonder that's keeping the stars apart.