Men jag får inte ro. Jag sitter här i stolen och vaggar fram och tillbaka, omedveten om vad jag ska ta mig till. Det känns som om jag inte får någon ro alls när jag inte är i stallet. Tystnadens närvaro tränger sig på och jag får tid att tänka. Just nu orkar jag inte med det alls. Jag är orolig för Truly, rädd. Rädd på ett sätt som nog ingen i min omgivning skulle kunna förstå. I stallet är jag mest tom. Jag vet inte, jag känner inte igen mig själv. Kollade mina skickade sms härom dagen och det märks även på dem att något hänt de senaste 2 veckorna.

Jag blir tokig av att bara vänta. Räkna ner dagarna tills den 17. Nu är det helt plötsligt bara 10 dagar kvar. Jag har bara 10 dagar kvar som Trulys skötare. 10 dagar. Det är ingenting! Jag vill inte tänka på det, men det söker mina tankar så fort jag får tid att tänka. Kanske är det orsaken till vaggandet ikväll. Jag gjorde en bildfilm som jag lade upp på youtube innan. Och tårarna kom i floder nerför kinderna. Fast det var inte det jobbiga, utmattade gråten,  utan den stillsamma, hopplösa. Det är skönt att de kommer iallafall.

Just nu är jag så jävla glad att jag har Emmaklemma.får mig på andra tankar samtidigt som jag alltid kan prata med henne om jag vill. Hon ger mig ett visst lugn här hemma även om hon är långt långt borta i Egypten. Hon kommer iallafall hem på tisdag.

Imorgon (idag) ska jag springa till stallet. Tio i 9 ger jag mig av. Hemma någon gång under eftermiddagen och då är det plugg som väntar. Happy me! Det sysselsätter mig iallafall.

Nu måste jag nog iallfall försöka sova. Detta inlägget lugnade mig, det är skönt att skriva av sig. 

God natt
xoxo

(om ni vill se filmen så sök på Truly L på youtube)