Hejsan!

Jag tänkte ta upp ett "problem" som vi alla måste tacklas med någon gång under livet. Självklart så tror jag på "vänner för alltid" och jag har många vänner sedan jag var liten, vissa som har kommit, gått och kommit igen. Andra har stannat för att stanna. Men flera gånger har jag också fått gå igenom att bryta med en vän. Vänner som jag märkt inte är bra för mig, för olika, vänner jag har märkt jag inte har kunnat vara mig själv med, vänner som jag ahr märt inte alls var just det, vänner. Sjävklart är det aldrig lätt, och för mig är det ofta inte själva "brytandet" som är det jobbiga, utan tiden efter. Tiden då man saknar, känner sig tom. När man bara vill slänga iväg ett sms, springa över till, som man bara vill springa fram och krama om personen om man ser den någon gång. Att inte ens känna att man kan säga ett hej. Det är skitjobbigt.

Ofta är ett uppbrott en nystart. Ett nytt kapitel i ens liv. Speciellt när vännen har varit nära och ni växt ifrån varandra eller mörkt att ni helt enkelt var för olika. Det gäller att fortsätta leva och ofta känns det då lättare. Ofta vill man inte tänka på personen ju, trots att det nästan är omöjligt att låta bli, Överös dig då med annat. Plugg, andra vänner, träna, gör något som får dig att itne tänka så mycket på den personen i fråga.

Efter mitt senaste uppbrott, typ 3 månader sedan, så har jag växt grymt mycket i mig själv. Jag har fått nya vänner, jag har tagit upp kontakten med gamla vänner, jag har börjat komma ut och nu kan jag känna att jag lever det liv jag vill leva och framförallt så känner jag att jag kan vara mig själv. Jag är så pass stark att jag kan tycka att om ni inte vill ha mig som jag är, så är det inte mig ni vill ha. 
Ofta leder nystarten till nya möjligheter. Det gäller att se dem istället för att bli fast i saknadens klor.

För mig är det också viktigt att efter ett tag ändå kunna prata med personen. Antingen blir man bra vänner igen, eller så håller man det där. Det viktiga är att inte gå runt och hata, känna avundsjuka och sakna, utan kunna släppa taget, och sedan bara snacka igen, när såren läkt. Jag klarar inte av att gå runt och "hata/Ogilla", det tar så jävla mycket energi och ofta ligger ogillandet i saknaden eller i avundsjuka. Ofta kunde jag känna att "åh, hon gör det, jag hade kanske kunnat vara med där". Men det är att ge och ta. Man kan itne vara kvar i samma gängor för alltid. Man måste våga släppa taget från en dålig relation. Det leder nästan alltid till det bättre. Om inte, ta upp kontakten igen. 

 Jag kan inte känna att jag ogillat E någon gång sedan vi bröt upp. Jag vet att hon är en underbar person för rätt människor, för mig också, men vi klaffar inte. Inte just nu.

Kom ihåg att det alltid finns en anledning till varför ni bröt, tänk på dig själv i första hand, våga släppa taget. Våga se en framtid utan personen. Om ni inte klaffar finns det ingen anledning att stanna. Om du träffar andra människor och du vill umgås mer med dom så gör det. det handlar om ditt liv och ingen annan kan styra det.

Muh! Långt inlägg, mycket att säga. Åh! En sista sak:

God natt!
xoxo